Libers världsatlas, Bamses sagovärld, Idioten, Människa utan hund, 9½ månad, Mig äger ingen och ett antal titlar till

Hur jag än får det att framstå i bloggen brukar jag inte ägna mig åt självömkan. Det är främst i säljande situationer jag kan dra till med att tycka lite extra synd om mig och klaga lite mer än vad som egentligen behövs.

Men idag har jag rätt att klaga.

Jag känner mig själv för väl. Eller rättare sagt, jag känner min kropp för väl och vet hur den reagerar på rörelse vilket innebar att jag visste exakt hur jag skulle må idag efter gårdagens arbete. Kommande veckas bokrea innebär en viss omorganisering på jobbet. Igår dumpades leendet och "Välkommen till Bokia, det är Johanna" till förmån för grymtningar och grova handtag. 215 förhandsbeställningar på reaböcker vilka alla styck verkar ha ett minimumantal på antal sidor liggandes på 500. Och självklart säljs inte Dostojevskijs böcker styckvis utan i förpackningar om tre. Dessa skulle ner i påsar. Påsarna skulle ner i källaren. Det tog inte mer än tre timmar.

Det ersattes med lite bokupplockande. För inte kan vi låta hyllorna andas luft. Varenda millimeter bokhylla fylldes med böcker. Böckerna låg på golvet och skulle lyftas till min maxlängd. Självklart var jag tvungen att flytta halva hyllinnehållet till hyllan nedanför varje gång en ny bok skulle trängas in i den övriga bokgemenskapen. Det varade i två timmar. Var är facket när man behöver dem? Jag ska nästan bli medlem. Sedan att min chef slet hårdare än någon annan, behöver vi inte räkna med.

Sammanfattningsvis handlar alltså inlägget helt sonika om att jag har träningsvärk av mitt jobb som bokförsäljare.

Samtliga anställda på Bokia pratar med sig själva, kan också konstateras. Kan det definieras som arbetsskada?